Den 27 augusti 2008 hade vi sett fram emot en längre tid, då anordnades nämligen en VW-marknad av lokala maktahavare på området: Norrtälje folkvagnsförening. Vi hade så klart i tankarna att köpa en buss eller två , men det var också kul med ett sånt event inom greppet av Stockholms lokaltrafik.

Jag var just på väg att återvända till de levandes rike efter en veckolång virusbatalj av värsta slaget. Jag kunde stå och gå, men hela utflykten var som täckt av en dimma på grund av detta. När vi irrat runt i 'Tälje i ett par minuter och tagit kurs mot hamnen (tack till den anonyma donatorn av WiFi på Roslagsgatan!) så möttes vi av en tilltagande frekvens av folkabubblor i omgivningen. Märkbar, men inte överväldigande – det var långt ifrån Woodstock-nivå på deltagandet, varken av besökare eller fordon. Men nu är det ju Norrtälje folkvagnsklubb, och där fanns faktiskt en skaplig samling bubblor, de flesta i glada färger och ett och annat roligt specialbygge!

Jo och Jag var kanske lite besvikna ändå, eftersom vi hade kommit dit för bussarna, och de kunde räknas på ena handen. Men det som fanns var kul att titta på och fota. Som det brukar vara så dominerade Bay Window:ar i olika färger och versioner. Ett par splitbussar fanns också vilket var lite extra kul eftersom jag inte kan minnas att jag sett många i verkligheten. Två var i väldigt välskött originalskick, och det var nästan så att jag blev lite orolig för ägarens skull med tanke på vad ett sånt fordon är värt idag…
Med så få bussar var där var det inte konstigt att ingen var till salu. Vi hade annars kunnat köpa en fräsch röd 70-talsbubbla för 5000:- Eller en förgasare. Eller packar med gamla nummer av Bilsport. Men istället blev det blev ett mini-firande av Buy Nothing day två dagar i förväg.

Utan varutransaktion så blev det ändå en trevlig utflykt, jag kände mig lite bortskämd eftersom vädret var fint som bara den, och detta var första gången på 6 dagar som jag tog mig utanför dörren efter att farsoten satte klorna i mig. Och intrycken – allt det här med att kolla rost, sparka däck och snacka cc är nytt för mig, och det ska ju erkännas att vissa fördomar figurerar om bil-kulturen. Vi fick till exempel höra utvalda stycken av musikanter som Judas Priest (från Turbo!), Alice Cooper och Scorpions. Deltagarna var företrädesvis män – såklart gav det en pirrande känsla att se Johanna springa omkring och kolla rost på tvärbalkarna med största entusiasm!

Men stereotypen räcker bara halvvägs, för det är något visst med Volkswagen-entusiaster. Det är bilar som är extremt icke-macho, och särskilt när det gäller camping-bussar känns skaran avspänd och emanciperad. En sub-genre handlar visserligen om att få de snälla små bubblorna och bussarna att se så hotfulla och mëtal ut som möjligt. Vilket jag beundrar, för det blir svårt! Men allt som allt så verkar de vara som folk är mest, folk som älskar sin vagn.