Strax efter att ha sållat bort en äldre publik & artister med den stora synt-rensningen - inte formellt, men i praktiken är "gammelsynt" en generationsfråga mer än något annat - är det dags för Arvikafestivalens nästa steg: 50/50 av manliga och kvinnliga ”artister”. Steg på vägen mot…ja, vad ska de egentligen åstadkomma?

Vi börjar med att konstatera att de inte uttryckligen lovar 50/50 fördelning, det är en "viktig målsättning" - ett uttryck som hörs oftare i en annan sfär, nämligen politiken.

Korten på bordet: jag tror inte att kvinnor i gemen har mindre kapacitet än män att göra musik. Bra musik. Jag tror att människor kan göra lite vad de vill, och att könet sällan spelar roll om man inte lyssnar så mycket på andra. Men jag säger tror eftersom det finns en del kvar att bevisa; det finns vissa mönster som fått Arvikafestivalen att reagera som de gör nu.

På samma sätt som i högre utbildning så är det inte andelen män & kvinnor involverade i alla led, utan vem som gör vad som är problemet. Tjejer som soloartister - sångerskor - med backning av ett helt manligt musiker+producentgäng, hoppas jag ingen saknar så mycket att de vill kvotera in mer av dem? Vi kan kalla den här varianten för en ”Britney”, för jag kommer återkomma till det. Förresten kan Britneys vara manliga, ta Frank Sinatra! Britneys trycks ut på löpande band, och erbjuder en förebild för de småflickor som aldrig tänkt ta steget att producera musik utan nöjer sig med att sjunga, och kanske dansa en liten dans. Sen finns det också ganska gott om band som består av n+1 personer, dvs. n instrumentalister (killar) och 1 tjej, som ofta råkar vara frontfiguren. Inget akut kvoteringsbehov där heller. Nej, där tjejer verkligen är i underskott och skulle göra en riktig skillnad i fråga om förebilder (jag vägrar gå in på murriga biologistteorier om att tjejer gör bättre eller särartad musik) är överallt utom i den absoluta toppen av pyramiden, frontfigurer på scen. Men i brist på mer ingående förklaring från Arvika-styrelsen så verkar det vara exakt den positionen man vill kvotera.

Jag undrar lite hur mycket det är Arvika som löser världens problem eller världen som informeras om att Arvika försöker lösa sina problem.

Ljudtekniker, producenter, roddare, studiomusiker. Det är i alla de områdena som det saknas förebilder. DJ:ar borde jag nämnt, fast de är ganska mycket frontfigurer nuförtiden. Men nämn 1 kvinnlig hjälteproducent (jag vet ett par, men jag tänker inte förstöra retoriken genom att säga). Det är som en oskriven regel, att som tjej så kan du bara lyckas i musik om du blir en Britney. Och nu vill Arvikafestivalen hjälpa till att förstärka detta.

Kvotering fokuserar helt på symtomet, som ligger på långt tids- och konceptuellt avstånd från problemet. Att kvotera är bara ett steg ifrån att lösa frågan genom att ändra statistiken i en rapport med Tipp-Ex. Men även om det mest gör skada, så är det så enkelt. För att det är enkelt att dela in människor efter kön. Eller hudfärg.

Att kvotera i ett så avslutande skede av musikkarriären som när man står på scenen är som tråla upp allt som rör sig i havet och sen slänga tillbaka det man inte var sugen på till middag. Vilket ju händer idag iofs, men är det bra?

Vi kommer att få en jämställt musikliv, men inte tack vare det här utspelet. Trots det. För det kommer inte bli 1:1 av begåvade DJ:s, producenter, ljudtekniker, gitarrister usw. förrän lika många 15-åriga tjejer drömmer om de yrkena som killar. Lika många tjejer stannar hemma på fredagkvällen hukade över Ableton Live. Lika många killar mimar till schlager med hopprepsmikrofon (ska det vara jämställt så ska det!).

Om du kommer på ett sätt att kvotera det, så kör hårt!